För två år sedan åkte jag till Tanzania för att skriva min c-uppsats. Under tiden jag var där blev jag väldigt medveten om min egen hudfärg, främst på grund av att jag inte tilläts glömma den. Var jag än gick möttes jag av samma ord, mzungo. Det betyder viting på Swahilli och användes nästan som en hälsningsfras. Min hudfärg blev en anledning till att prata med mig, att hälsa på mig, men framförallt att respektera och släppa fram mig. Jag fick komma in på de kontor jag ville, intervjua de personer jag ville och om jag inte visste hur jag skulle komma i kontakt med en viss person så var det alltid någon som hjälpte mig. Skulle det vara så om jag var svart? Knappast! Min hudfärg var en dörröppnare, en väg till makten. Min hudfärg var och är makt.
När jag kom tillbaka till Sverige slutade folk nämna min hudfärg, folk ropar inte mzungo efter mig, men det finns en sak som fortfarande är väldigt tydligt. Min hudfärg innebär makt. Här i Sverige nämns inte vithet, det pekas inte ut, det får förbli osagt och oemotsagt eftersom det är normen, men det pratas indirekt om vithet. När en man i Malmö gav sig ut för att skjuta folk för att de inte var vita skrev media att han sköt invandrare. Journalisterna reflekterade inte över att varken skytten eller de själva visste om personerna som besköts var invandrare, de visste bara att de inte var vita. Genom att se deras hudfärg bestämde sig både skytten och journalisterna att de var invandrare och drog på så sätt ett likhetstecken mellan icke-vit och invandrare, och vit och svensk. När politiker pratar om segregationen pratar man om problemen med att invandrare skapar egna områden, utan att reagera över att vit medelklass också skapar egna områden.
En del av rasismen i Sverige är att vi hela tiden låter vithet var osagt, vi låter den vara norm och det eftersträvansvärda. Vi hyllar det svenska och särskiljer det från det utländska. I de barn och ungdomspolitiska regeringsskrivelserna finns det ett helt avsnitt dedikerat till flickor som växer upp i patriarkala familjer. Det framkommer av texten att dessa patriarkala familjer är invandrarfamiljer, som om det inte finns patriarkala familjer bland ”oss jämställda svenskar” och hotet kommer utifrån. Genom ordvalen beskriver vi jämställdhet som något som är reserverat till svenskar. I Sverige anser vi att vi har tolkningsföreträde på vad som är jämställdhet, demokrati, mm utan att över huvud taget reagera över att vi själva kan vara en del av problemen. Den svenska självbilden är att vi är jämställda, har demokratiska val, är måna om mänskliga rättigheter. Vi anser att hotet och problemet kommer utifrån.
Jag jobbar i ett antirasistiskt projekt där vi synliggör och problematiserar vithetsnormen, vi pratar om rasistiska strukturer och rasistiska tendenser inom partipolitiken. Jag jobbar dagligen med de här frågorna och ändå märker jag hur ofta jag själv utför rasistiska handlingar. Det gör mig så sjukt förbannad att de här strukturerna, normaliserandet av vithet, är något som är så djupt rotat i vårt samhälle att vi inte ser det. Jag blir förbannad när jag själv säger något rasistiskt, när jag själv diskriminerar och förtrycker för att det är något jag har lärt mig att göra, för att jag är uppväxt i ett samhälle som upphöjer vithet till något eftersträvansvärt. Jag blir förbannad när jag tänker på att om vi inte gör något så kommer vi fortsätta att diskriminera och förtrycka varandra. Vi måste tillsammans jobba för att själva blir medvetna och ifrågasätta våra egna handlingar och erkänna när de faktiskt är rasistiska. Vi måste jobba för att lyfta fram strukturerna och ifrågasätta vithetsnormen. Vi måste sluta uppfostra rasister!
När jag kom tillbaka till Sverige slutade folk nämna min hudfärg, folk ropar inte mzungo efter mig, men det finns en sak som fortfarande är väldigt tydligt. Min hudfärg innebär makt. Här i Sverige nämns inte vithet, det pekas inte ut, det får förbli osagt och oemotsagt eftersom det är normen, men det pratas indirekt om vithet. När en man i Malmö gav sig ut för att skjuta folk för att de inte var vita skrev media att han sköt invandrare. Journalisterna reflekterade inte över att varken skytten eller de själva visste om personerna som besköts var invandrare, de visste bara att de inte var vita. Genom att se deras hudfärg bestämde sig både skytten och journalisterna att de var invandrare och drog på så sätt ett likhetstecken mellan icke-vit och invandrare, och vit och svensk. När politiker pratar om segregationen pratar man om problemen med att invandrare skapar egna områden, utan att reagera över att vit medelklass också skapar egna områden.
En del av rasismen i Sverige är att vi hela tiden låter vithet var osagt, vi låter den vara norm och det eftersträvansvärda. Vi hyllar det svenska och särskiljer det från det utländska. I de barn och ungdomspolitiska regeringsskrivelserna finns det ett helt avsnitt dedikerat till flickor som växer upp i patriarkala familjer. Det framkommer av texten att dessa patriarkala familjer är invandrarfamiljer, som om det inte finns patriarkala familjer bland ”oss jämställda svenskar” och hotet kommer utifrån. Genom ordvalen beskriver vi jämställdhet som något som är reserverat till svenskar. I Sverige anser vi att vi har tolkningsföreträde på vad som är jämställdhet, demokrati, mm utan att över huvud taget reagera över att vi själva kan vara en del av problemen. Den svenska självbilden är att vi är jämställda, har demokratiska val, är måna om mänskliga rättigheter. Vi anser att hotet och problemet kommer utifrån.
Jag jobbar i ett antirasistiskt projekt där vi synliggör och problematiserar vithetsnormen, vi pratar om rasistiska strukturer och rasistiska tendenser inom partipolitiken. Jag jobbar dagligen med de här frågorna och ändå märker jag hur ofta jag själv utför rasistiska handlingar. Det gör mig så sjukt förbannad att de här strukturerna, normaliserandet av vithet, är något som är så djupt rotat i vårt samhälle att vi inte ser det. Jag blir förbannad när jag själv säger något rasistiskt, när jag själv diskriminerar och förtrycker för att det är något jag har lärt mig att göra, för att jag är uppväxt i ett samhälle som upphöjer vithet till något eftersträvansvärt. Jag blir förbannad när jag tänker på att om vi inte gör något så kommer vi fortsätta att diskriminera och förtrycka varandra. Vi måste tillsammans jobba för att själva blir medvetna och ifrågasätta våra egna handlingar och erkänna när de faktiskt är rasistiska. Vi måste jobba för att lyfta fram strukturerna och ifrågasätta vithetsnormen. Vi måste sluta uppfostra rasister!
Maja Dahl
Ung&Dum - om synen på barn och unga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar