tisdag 1 november 2011

Utoya och Salem, samma sak eller inte alls?


Det hela började med att sverigedemokraten Erik Almqvist rasade i ett inlägg på sverigedemokraterna.se över att Vänsterpartiet tillsatt en ny pressekreterare. En anledningen är att personen i fråga varit engagerad mot det nazistiska jippot Salemmarschen.

Almqvist bevisar att det finns fler partier i riksdagen som gärna reviderar historieboken och beskriver Salemmarschen som "en minnesmanifestation för en ung nationalistisk pojke som, på dagen 8 år tidigare, mördades på platsen av ett invandrargäng." Detta är visserligen sant (om man då alltså vill kalla en uttalad nazist för nationalist, vilket Almqvist kallar sig själv). Det Almqvist väljer att inte nämna att det är nazister som gått i spetsen för manifestationståget.

Det är alltså en minnesmanifestation som kidnappats av den nazistiska rörelsen, och av människor som inte har en personlig koppling till offret som utnyttjar dennes död.

2003 hölls bland annat ett tal av Magnus Söderman, en av ledarna i Svenska motståndsrörelsen, där han sa: "Jag har inte kommit hit för att sörja. Jag har inte heller kommit hit för att tala om sorg. Jag har kommit hit för att klargöra att sorgens tid är över och att det totala motståndets tid är inne."

Almqvist lyckas alltså att skönmåla en samling nazister som pratar om att starta krig istället för att sörja som en enkel sorgemanifestation för en nationalistiskt inriktad pojke.

Förövrigt finns det ett bra inslag från P3 dokumentär om Salemmordet.

Jämförs med massakern på Utoya
Efter reaktioner på twitter där skönmålningen kritiseras väljer SD-kurirens chefredaktör Mats Dagerlind (tidigare medarbetare på Politiskt Inkorrekt som numer ersatts av avpixlat.org) att uttala sig. Han mer eller mindre jämför Salemmordet med massakern på Utoya.

Som svar på en tweet om att Salemmarschen är ett arrangemang för nazister skriver han:

Dagerlind får medhåll av en liten nätmobb som skriver saker som "killen dog för sina åsikter", "är man nazist om man upprörs av mordet på en ung kille?" och de som vill likställa det hela med massakern på Utoya.

Masakern på Utoya var politik
Först och främst ska vi vara mycket tydliga med att den massaker som Anders Behring Breivik utförde på Utoya var politiskt motiverat. Han valde att döda 63 unga människor för att de tagit ställning politiskt och blivit medlemmar i Socialdemokraternas ungdomsförbund AUF. Han gjorde det för att han var motståndare till ett samhälle som präglas av mångfald.

Mördades för att han slog en tjej
Salemmordets offer var visserligen en aktiv nazist men i polisens utredning (som vi får ta del av i p3 dokumentären) finns inget som tyder på att mordet var politiskt motiverat. Polisen menar att den främsta anledningen till dödsmisshandeln av Daniel Wretström skedde var att han ska ha slagit en tjej. Att slå tjejer kan man ju lite raljerande ifrågasätta om det är ett politiskt ställningstagande, men faktumet är att det endast är en myt att han dog för politiken han stod för.

Mordet är självfallet otroligt tragiskt, men än mer tragiskt och perverst är hur den nazistiska rörelsen skapat sig en martyr och försöker politisera något som aldrig handlat om politik. De myntade i samband med mordet begreppet "svenskfientliga våldet" som även Sverigedemokraterna gärna använder, trots att det växt fram ur en rörelse de inte vill förknippa sig med.

Talen gick från sorg till hat
Att påstå att salemmarschen är en enkel sorgemanifestation är en grov överdrift då den aldrig letts av personer som stod Wretström nära. Familjen har sedan några år tillbaka tagit avstånd till hur marschen anordnas i Daniels namn, då sorgen fått lämna plats för att ersättas av hårdföra tal om politik av erkända nazister.

Manifestationer till minne av Utoyas offer däremot leds och arrangeras många gånger av människor som har en personlig relation till något av medlemmarna i AUF som fick sätta livet till, eller som befann sig på ön. Det är manifestationer som möts av stor politisk enighet då dådet var politiskt motiverat och således redan från början handlat om politik.


Erik Almqvists skönmålning av Salemmarschen får vi anta är ett försök att närma sig de nationalister som inte har problem med nazister och som gärna besöker deras tillställningar.
Mats Dagerlinds jämförelse mellan den nazistiska Salemmarschen och manifestationer till stöd av Utoyas offer vet jag inte alls hur vi ska ta. Kanske att han är ett respektlöst svin.

Trots att massakern på Utoya är ett resultat av den antimuslimska miljön så är det förvånansvärt ofta som sverigedemokrater och andra inom denna rörelse använder den för att stärka sin egen martyrroll. Det är alltid mest eller åtminstone lika synd om dem själv som offren på utoya.


Den irriterade antirasisten
Niclas Persson


PS. kolla in To Oslo, With Love - en nordisk dialog efter händelserna på Utoya som arrangeras till helgen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar