torsdag 8 december 2011

Det finns inga invandrare

När jag träffar en ny människa brukar jag fråga vad hon kommer ifrån. Vissa tycker att det är oartigt eller ”smygrasistiskt”, ungefär: jaså du är polack? Är det din mamma som städar i skolan? Är det din bror som gör inbrott i grannskapet? Men jag gör det inte för att antyda något. Jag vill veta. Inte så mycket var personen i fråga kommer ifrån, utan ifrån vad. Det är historien jag vill höra, inte namnet på platsen.

När jag själv levde utomlands var det min favoritfråga att svara på. Det var underbart att berätta om Sverige. Det gjorde att jag blev en individ med en historia och inte bara en utlänning. En nybliven del av gruppen, samhället och landet fastän jag fortfarande fick vara mig själv. Jag blev delaktig. Jag blev integrerad.

Samtidigt fanns hela tiden en gnagande rädsla där. En rädsla för att förlora min kultur, min personlighet, min tillhörighet. Men jag bestämde mig för att lära mig om det nya landets politik och historia samtidigt som jag höll koll på vad som hände hemma. För första gången deltog jag i nya, till synes bisarra högtider samtidigt som jag hjälpligt improviserade några svenska. Jag bar med mig mitt svenska arv samtidigt som jag törstade efter att lära mig nya saker.

Dock vore det löjligt att inbilla sig att jag bara har mig själv att tacka för min integration. Att säga åt folk att skärpa sig och lära sig mer om Sverige är inte hur man skapar en känsla av gemenskap. Det var ju aldrig jag som självmant började basunera ut min historia och fick alla att lyssna. Det var människorna som ställde frågorna som ville ha mig med. Tack vare det fick jag en chans att visa vem jag var. En chans att bli människa istället för ett hopkok av föreställningar och påstådda sanningar om gruppen jag tillhör.

Därför måste man förstå att det inte finns några finnar, irakier eller några andra invandrare i Sverige. Det finns individer med olika livshistorier och olika kopplingar till den grupp man anses tillhöra. Men att inte prata om ens ursprung och ens förhållande till det vore som att låta bli att gå till doktorn för att det är pinsamt. Skadligt i det långa loppet. För ursprunget kommer alltid att påverka ens självbild och det går inte att tiga bort problem. Det är genom intresse som man integrerar och genom förståelse som man förenar.

Emellertid är det lika naivt som dumt att tro att alla är likadana. Någons förflutet kanske gör för ont för att prata om medan någon annan kanske är rädd för att bli stämplad som något den personen inte är. Men man måste våga fråga. För det är ”alla är likadana-tystnaden” som leder till spänningar och missförstånd. Men ingen är likadan och därför finns det inga dom och vi i ett jämställt samhälle. Alla finns och alla har sin gemenskap i alla andra. Jag tror på en högljudd narrativ integration, inte på en ”hålla-för-ögonen-assimilation”. Så ta mod till dig och fråga, förstå och förena.

/Victor Lützow

Victor skrev den här krönikan på utbildningen Skriv vad du tycker! som han deltog i. Utbildningen arrangerades i samarbete av Allmänna Arvsfonden projekten Yttrandefri och Ung&Dum.

1 kommentar:

  1. Det finns en poäng i att intressera sig för var någon kommer ifrån, men om man till exempel jobbar som taxichaufför och får just den frågan som första fråga av varje kund varje dag är det lätt hänt att de som frågar just inte ser chauffören som människa, utan som den typen av person som man ska bemöta utifrån var den "kommer ifrån". Det faktum att frågan baseras på hudfärg är också besvärande. Om man inte får frågan så ofta behöver man inte uppleva den som objektifierande och heller inte om man får den av någon som redan känner till mycket annat om en. Som tillfällig gäst i ett land behöver man inte ens uppleva objektifieringen som ett problem, då man ändå ser sig mer som utländsk än som medborgare.

    SvaraRadera