tisdag 30 augusti 2011

Tips: Kolla vårt almedalsseminarium på SVTplay
















Nu är vi på riktigt tillbaka efter sommaren. En av de sista saker vi gjorde innan vi gick på sommarlov var att hålla ett seminarium om integration och rasism under politikerveckan i almedalen på Gotland.

Deltagare i seminariet är: Anton Landehag, ordförande för Ungdom mot rasism, Maria Ferm (MP), Caroline Szyber (KD), Jasenko Selimovic (FP) och Alexander Bengtsson från EXPO.

torsdag 25 augusti 2011

Våra frågor är aldrig till salu!

Unga Synskadade är med och tar debatten och har bidragit med ett gästinlägg som publiceras här nedan:

Efter valet i höstas stod det klart att Sverige nu för första gången sedan början av 90-talet fått ett främlingsfientligt parti invalt i riksdagen. Det som tidigare hänt våra nordiska grannar, var nu också en verklighet för oss i Sverige.

En kort stunds interna diskussioner inom Unga Synskadade, resulterade i en debattartikel publicerad i flera landsortstidningar, vilket slog fast att Vår kamp inte är till salu!

Vår organisation är precis som de allra flesta andra svenska ungdomsorganisationer byggd på demokratisk grund. Vi utgår ifrån alla människors lika värde och står bakom samtliga deklarationer om mänskliga rättigheter. Vi deltar nu i debatten här genom ett inlägg som i stort bygger på den redan publicerade debattartikeln.

Vi i Unga Synskadade behöver nu hela tiden, som intresseorganisation förhålla oss till dagens förändrade politiska landskap. Säkert kommer strategierna att omprövas och arbetssätten utvecklas, men kursen som utgörs av våra grundläggande värderingar ligger fast! Vi står upp för ett solidariskt samhälle där människovärdet för evigt förblir okränkbart och allas mänskliga rättigheter tillgodoses, genom att alla tillsammans är med och tar ansvar.

Främlingsfientliga krafter har tagit plats i majoriteten av landets parlamentariska församlingar på alla nivåer. Det är sådant här vi läst om i historieböckerna. Idag riktar de udden mot människor med ursprung i andra länder. Vart riktas udden imorgon? Vilka drabbas av nästa utsorteringsvåg?
Genom historien har de gett sig på religiösa, HBT-personer, oliktänkande, människor från andra länder, fackligt aktiva och personer med funktionsnedsättningar. Vi var en av de ”utvalda” grupperna under nazismens förföljelse. Det våra tidigare generationer utsatts för, gör det nödvändigt för oss att ta ställning. Vi måste kunna se våra barn i ögonen och säga att vi stod emot.
Som organisation är vi partipolitiskt och religiöst obundna, men ej neutrala. Vår "ickeneutralitet" ger oss möjlighet att ta ställning utifrån vad som tillgodoser våra behov, och vår obundenhet ger oss frihet att driva sakfrågor tillsammans med företrädare från olika partier.

Vi tar det inte för otänkbart att främlingsfientliga krafter i sin strävan att vinna lättvindig opinion och goodwill kontaktar oss, eller att de lägger konkreta förslag i sakfrågor där vi krävt förbättringar. Låt oss därför här och nu slå fast; Vår obundenhet och "ickeneutralitet" betyder aldrig att våra frågor får ställas mot andra personers människovärde och rätt till trygghet. Vår kamp för ett jämlikt, öppet och för alla tillgängligt samhälle är inte till salu!
Vårt försvar av människovärdet och vår ideologiska förankring är våra enskilt bästa vapen mot utsortering, splittring och lättvindig egoism.

När balansen mellan löften och verkliga reformer rubbas och när utlovade satsningar dröjer eller inte blir verklighet, så växer människors frustration och maktlöshet. Människor som tappar hoppet blir mottagliga för "enkla lösningar" vilket bidrar till mörka krafters tillväxt. Det är enbart med verkliga reformer och en konstruktiv debatt som människor kan återfå hopp och framtidstro.

Våra demokratiska partier bär ett särskilt ansvar för att med politiken som verktyg minimera risken för främlingsfientlig grogrund på alla samhällsområden. Inom svensk funktionshinderpolitik råder stiltje, i vilken många människor tvingats ge upp och känner maktlöshet. Det råder stort politiskt samförstånd inom en rad frågor, som om de blev verklighet skulle tillgodose våra mänskliga rättigheter. Det handlar om en jämlik skola, förutsättningar i arbetslivet, resande och att sätta stopp för den strukturella diskrimineringen. Dessa frågor förpassas allt som oftast i långa och många utredningar.

Det är inte längre okej att alla från höger till vänster ska vara rörande överens om våra rättigheter - utan att verkställa de samhällsförändringar som krävs. Det politiska samförståndet kring våra frågor är skadligt och har utvecklats till en välviljans tyranni.

Vi menar att avsaknaden av debatt och verkliga åtgärder på funktionshinderområdet har skapat ett tomrum, där mörka krafter ser sin chans att vinna inflytande. Att bryta med det osunda samförståndet är nödvändigt för att hindra främlingsfientliga partier från att utnyttja personer med funktionsnedsättningar och ställa oss mot andra samhällsgrupper. Vi uppmanar våra demokratiska partier att på allvar sätta punkt för rådande vakuum och denna välviljans tyranni.

Riksorganisationen Unga Synskadade (US)

Jakob Larsson, Ordförande

Victoria Öjefors, Vice ordförande



onsdag 24 augusti 2011

Hur ska man egentligen ta debatten om rasismens konsekvenser på bästa sätt?

Det är en fråga som jag stångats med de senaste veckorna. Som jag stångas lite med idag. Borde jag läsa den rapport om antisemitism och islamofobi som integrationsminister Erik Ullenhag fått från Forum för levande historia. Eller borde jag försöka se om jag kan få en vettig diskussion med rasisterna som stormat twitter och den tidigare populära hash-taggen för svensk politik #svpol.

Att få en bra kunskapsgrund att stå på är såklart otroligt viktigt för att kunna ha bra samtal om rasismens och dess effekter. Men den debattnivå som förekommer ute i kommentarsfälten och nu även på twitter främjar inte en saklig och intellektuell debatt. Så svaret jag kommit fram till är att vi antirasister måste gå en mellanväg.

Vi kan inte låta oss hamna i pajkastning, vilket det tyvärr ofta blir när man får osakliga och ofta rasistiska kommentarer som svar på stora frågor. Men vi kan heller inte prata om alltför djupa och filosofiska saker som människor inte har en chans att relatera till. Vi måste kunna bemöta myterna och lögnerna, men göra det ofta och på ett sätt som folk förstår.

Vi måste möta och erbjuda ett motstånd till det hat och misstänkliggörande som sprids på internet, och som ökat den senaste tiden. Det tar en del energi, men att säga emot och stå upp för mångfald och demokrati är viktigt.


Jag hänger en hel del på twitter och brukar emellanåt hamna i långa och tradiga diskussioner med rasister, men det är på något sätt värt det. Kanske främst för att andra känner hopp att någon säger emot, men också för att det emellanåt kommer en seger i att en meningsmotståndare faktiskt vågar erkänna att de förstår hur man tänker. Alla vill inte förstå, det märker man rätt snabbt. De är rädda för att lyssna på vad man säger, därför tror jag det är viktigt att vi blir fler som säger vad vi tänker. Då måste de kämpa allt hårdare med att inte vilja förstå och att stänga världen ute.

Men nu har jag bestämt mig att läsa den där rapporten, kanske kan någon av er logga in på twitter och diskutera hur vi ska minska rasismen i samhället.

och så lovar jag att återkomma med nytt inlägg när jag läst min hemläxa.

Niclas Persson
Styrelseledamot, Ungdom Mot Rasism


söndag 14 augusti 2011

Debatten fortsätter - antimuslimer och politikers ansvar

Sommaren börjar gå mot sitt slut men Ungdom Mot Rasisms kampanj Hela Sverige tar debatten! fortsätter. Igår var organisationens ordförande Anton Landehag tillsammans med projektledare Rikard Edbertsson publicerade på Brännpunkt på SvD.se. Här nedan kan ni läsa artikeln:

Det har nu gått över tre veckor sen de fruktansvärda händelserna i och utanför Oslo där ett stort antal människor miste livet. När något så fruktansvärt som detta händer uppdateras vår världsbild och en ny samhällsanalys blir ofrånkomligt nödvändig. Det är dock viktigt att denna analys inte görs med huvudet kokandes av ilska över de fruktansvärda dåden oavsett vem eller vilka som utgör offer och förövare. Det är lätt att i det här läget peka på vad som hänt i Norge som den yttersta konsekvensen av att den högerextrema hatgrupperingen tillåts härja fritt. Att detta är konsekvensen av det hat och de myter som sprids i dagens samhälle med sådan framgång att de sedan snart ett år nu också sprids i Sveriges riksdag. Det är dock viktigt att hålla sig borta från att begå generalmisstaget att kollektivt skuldbelägga grupper för dådet, just så som antimuslimska individer och grupper kollektivt skuldbelägger muslimer.

Istället vill vi framhålla att det klimat som råder i samhället, med den ökande vardagsrasismen och ett allt mer accepterat främlingsfientligt språkbruk, är ett strukturellt problem. Det hat och den intolerans som vi idag ser på den extrema högerkanten är alltså bara toppen av ett isberg. Den moderna rasismen är ett högst påtagligt fenomen i det svenska samhället. Vi kräver nu politiska krafttag för att få till stånd en förändring!

Många högerextrema grupper och partier har haft bråda dagar att städa rent utanför sin egen port då flertalet analyser pekar mot att Anders Behring Breivik inte är en ensam galning som vissa högerextrema vill göra gällande. Han är inte heller ensam i bemärkelsen idévärld eller livsåskådning. Istället tillhör han en växande rasistisk och verklighetsfrånvänd rörelse. Denna rörelse kan liknas vid, men ska inte sammankopplas med, vit-makt-rörelsen. Det tåls att upprepas att den antimuslimska rörelsen inte är homogen. Liksom andra debattörer påtalat, så finns det en splittring mellan en så kallad kontrajihadistisk rörelse och den antisemitiska diton.

Vi ser alltså framväxten av en rörelse som, liksom och inte tillsammans med, vit makt rörelsen är högerextrem till sin kultur. Där vit-makt oftast utmärkts av våldsbrott, explicit visuell hatpropaganda och kampen om rasrenhet, så utmärks den nya högerextremismen av en mer subtil och svårfångad form av extremism. Det är en extremism färgad av en närmast apokalyptisk världsåskådning som samlar “de politiskt inkorrekta”, sanningssägarna, de som kämpar mot det islamska hotet. Istället för kampen om rasrenhet uppmanas det till kamp om en uppfattat homogen kultur.

Den antimuslimska rörelsens organisering, som främst sker genom sociala medier innebär en lägre tröskel för engagemang än vitmakt miljön. Den är på så sätt ett större hot mot vår demokrati än tidigare rasism. Anonymiteten innebär samtidigt ett bekvämare sätt att aktivt engagerar sig, där man inte behöver oroa sig för att hållas ansvarig för det hat och den terror man sprider under anonymitetens mantel. Med ord och begrepp avhumaniseras/förlöjligas/misstänkliggörs motståndare. Vi ser här ett växande hat mot såväl muslimer som politiskt engagerade. I ett flertal artiklar de senaste veckorna beskrivs hur språkbruket främjar ett alltmer rått debattklimat och motiverar våldsanvändning. När hat kanaliseras, organiseras och uttrycks utan att ifrågasättas så blir det anonyma hatet, tillsammans med den moderna rasismen ett faktum.

Alltför länge har detta fenomen fått växa sig starkt. Fram till attentatet på Utöya har antimuslimska skribenter och extremister i mångt och mycket fått stå oemotsagda. När de verkat i rampljuset så har den gängse strategin varit att isolera, förtiga eller ignorera dessa individer när de gett ut sina böcker, skrivit sina blogginlägg eller arrangerat sina torgmöten. På nätet har kommentarsfält blivit nerlusade och diverse internetforum har i det närmsta liknat åsiktshelgedomar för rasister, högerextremister, nazister och konspirationsteoretiker. Deras världsbild och existens har vuxit fram i ett vakuum. Det är först nu som media och samhället i stort reagerar.

Det talas om en ökad kontroll, både av debatten som förs och för innehav av vapen. Det talas om trygghet och gemenskap. Om enighet och solidaritet. Men hotet framför oss består inte enbart av beväpnade extremister, det består av ett rent och skärt hat och ett avhumaniseringsprojekt av främst muslimska grupper. Tillsammans med såväl bloggare och politiker ur partier i stort sett hela Europa tar ideologin sin näring ur en syn på kulturer som statiska enheter kopplade till nation och historia. Filosofen Etienne Balibar menar att för att tackla den moderna rasismen så måste vi omtolka begreppet rasism och dess innebörd. Den moderna rasismen handlar inte längre om ras utan om kultur (dvs. etnicitet och religiös tillhörighet). Dagens rasister och kulturfundamentalister måste gå att pekas ut för vad de är.

Vi kräver en kraftig attitydförändring gentemot detta fenomen från Sveriges politiker. Istället för en strategi som går ut på att plocka politiska poänger genom att beskylla varandra över blockgränserna för eventuella samarbeten med främlingsfientliga partier så vill vi se ett blocköverskridande samarbete för hur Sverige ska komma till bukt med den ökande rasismen. Statsministrarna Reinfeldt, Lökke Rasmussen och Katainen verkar mena att svaret är att den nordiska gemenskapen måste stå enig och svara mot våldet och hatet. I deras artikel i DN den 6:e augusti lyfts betydelsen av en i den nordiska befolkningen djupt rotad gemenskap byggd på gemensamma värderingar. Statsministrarna argumenterar alltså för enighet och sammanhållning. Risken är uppenbar att det nordiska projekt de talar om bidrar till skapandet av barriärer. Sverige, Finland och Danmark har likväl som Norge problem, oavsett hur en internationell jämförelse ser ut är detta ett faktum. Detta problem stavas segregation, otrygghet och strukturell rasism.

Trygghet skapas inte genom enighet och nationalistiska projekt. Trygghet och öppenhet skapar vi genom att arbeta för ett samhälle där konfliktlinjer blottläggs och debatteras inom ramen för demokratin och yttrandefriheten. Ett samhälle där debatten och de politiska motsättningarna lyfts fram och hyllas snarare än tystas ner och sopas under mattan. Där rasismen, segregationen och diskrimineringen uppmärksammas för vad den verkligen är - vår tids största samhällsproblem!

Anton Landehag
Ordförande Ungdom Mot Rasism

Rikard Edbertsson
Projektledare Ungdom Mot Rasism